baguette.blogg.se

Imorgon kommer hon, min finaste Amanda. Jag längtar så! Det är något speciellt med människor som har känt en under en lång tid. Jag minns alla de gånger vi har skrattat så att vi inte kunnat andas och alla de gånger hon har ställt upp för mig när jag har mått dåligt. Vi har delat så mycket tillsammans att det inte är klokt. Hon känner mig utan och innan och vet precis hur jag tänker och känner utan att jag behöver säga det.

 

Och imorgon kommer hon att vara här med mig i Frankrike, åh. Pepp pepp pepp

 

 

Den här helgen har varit rätt bra. Jag har bland annat blivit bjuden på en random brasiliansk matlagarfest av en kille jag känner där de dukade upp ett långbord med sjuka mängder mat (men framför allt sjuka mängder kött) varpå jag hamnade i ett galet matkoma. Majoriteten av människorna som åt var brasilianer vilket gjorde att man kände sig väldigt borta när de kom av sig och pratade portugisiska med varandra. Men trevliga var de och de betedde sig som en enda stor, glad familj vilket var fint.

 

 

Här sitter vi och väntar på att maten ska bäras in! Och JA, jag är medveten om att jag ser sjukt stel ut, haha.

 

Och så var det fredag igen. Det har hänt många bra saker den här veckan, som att jag ölade med ett gäng svenskar igår, äntligen fick prata svenska, men också att de har börjat sälja clementiner i affärerna! Jag vet inte varför, men jag blir så lycklig när de låter bladen sitta kvar på frukterna, de känns mer äkta då på något sätt. Titta bara vad fint!

 

En sak som inte är lika kul är att en hög av mina vänner åker hem till Colombia efter den här helgen. Jag kommer att sakna dem, det är alltid lika jobbigt att ta farväl av någon man vet att man aldrig kommer att träffa igen. Colombia och Sverige är ju så långt ifrån varandra. Men, därför ska vi se till att ta tillvara på helgen på bästa sätt och gå ut en sista gång tillsammans. Hörshej!

Idag hade min skola provsmakning av olika ostar, något jag verkligen uppskattade. En rivig fransk, översminkad dam berättade ivrigt för oss om de 26 olika ostarna med en härlig rökröst. Ärligt talat var det fantastiskt! Jag har inte varit ett stort fan av ost tidigare, men nu känns det som att jag har gått miste om så mycket. Koost, getost och fårost fick vi smaka, både regionala ostar och de som kom lite längre norrifrån. Hårda ostar, mjuka ostar - allt fanns.

 

 

 

3. MINA 18 KVADRATMETER

Att ha en egen lägenhet och ha en plats att kalla för mitt hem är något jag har saknat så länge. Den här lägenheten är min, bara min och jag kan vara mig själv fullt ut. Jag älskar att det är så fräscht och nyrenoverat och det spelar egentligen ingen roll att jag aldrig skulle ha valt limegröna stolar om det var jag som hade inrett. I nio år har jag flyttat fram och tillbaka mellan mina föräldrar varje vecka, därför är det också så otroligt skönt att ha en fast punkt och veta att mitt hem är just de här 18 kvadratmetrarna.

 

 

Dessa söta, franska bakverk är något av de bästa jag vet. De förgyller min tillvaro och är så fina att vila ögonen på!

 

 

I Lyon finns det alltid något att lyssna på i musikväg, som den här kostnadsfria elektromusikfestivalen vi besökte för någon månad sedan. Det få saker som får mig lyckligare än att mitt i ett publikhav dansa med härliga och peppade människor och bara känna att man lever.

 

 

Ibland poppar det upp saker som påminner mig om fosterlandet, saker som kallas svenska, men som egentligen inte alltid är så svenska. Det roar mig att folk har en bild av Sverige som ibland är så långt ifrån sanningen som man kan komma. Här fick jag ett reklamblad från en restaurang som säljer en hamburgare med namnet Suedois = svensk. Haha.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hur ofta har man inte hört vänner beklaga sig över allt onyttigt de har ätit? Att de ångrar kakorna de stoppade i sig eller kebabpizzan med vitlökssås de beställde för att tämja bakfyllan. Jag kan ärligt talat säga att merparten av mina kvinnliga vänner får ångest efter att de har ätit något onyttigt. De ångrar sig och mår dåligt för alla de där onödiga kalorierna de har tryckt i sig, men är det så konstigt? Om man kollar sitt Instagramflöde tror jag inte att man behöver scrolla alltför långt ner för att hitta inspirerande bilder föreställandes ohälsosamt smala tjejer som peppar varandra att bli ännu smalare. "Skip dinner, wake up thinner". Överallt blir vi intalade att vi inte duger som vi är, att vår mage inte är tillräckligt platt, vår rumpa inte är tillräckligt rund och att våra armar inte är tillräckligt smala. Vi pressar varandra så hårt att vi inte kan se oss själva i spegeln utan att må dåligt. Och det är så dumt.

 

Jag förnekar det inte, jag själv mår dåligt över min kropp och det gör mig ledsen. Jag blir så ledsen när jag allvarligt överväger att stoppa fingrarna i halsen ibland när jag känner att jag har ätit för mycket. För vad spelar det för roll att man inte ser mina revben? Varför vill jag så gärna vara en storlek 34? Ja, jag blir ledsen. Jag blir ledsen för att jag trodde att jag var starkare än att låta mig påverkas så av alla dessa ideal som jag mycket väl vet är så jävla dumma och destruktiva.

 

Kan ni lova mig en sak? När ni äter en kaka, försök att må bra efteråt. Och framför allt: tillåt er själva att inte vara så perfekta jämt.

Varje år hålls det en stor marknad med vintagekläder bara några hundra meter från stället jag bor, därför passade jag på att ta mig en titt nu i helgen. Jag bara älskar att kika runt bland gamla klänningar, känna på mjuka kappor och avundas alla häftiga människor som ser ut att komma direkt från 60-talet.

 

 

Såna här skyltar fanns överallt för att visa folk vägen.

Vet ni vad? I lördags gick jag på mitt livs första hockeymatch (något som är väldigt skamligt med tanke på hockey praktiskt taget är religion i min kära hemstad). Det var en match mellan Lyon lions och L'avalanche Mont-Blanc. Det var väldigt underhållande och patriotiskt när publiken skrek: "Lyonnais" i kör för att heja på hemmalaget. Något som också var underhållande var att jag hamnade framför en man från Minnesota som jag tror till och med var mer engagerad i matchen än spelarna själva och högt ropade: "Thank you sir!" varje gång han tyckte att domaren hade fattat rätt beslut. 

 

Såhär såg vyn över hockeyarenan ut från våra sittplatser. Lyon är laget i rött.

 

Igår bestämde jag mig för att laga något jag har velat prova en lång tid, dumplings. Till min förvåning var det inte alls svårt och tog i princip ingen tid alls.

Det enda man behöver är en deg gjord av mjöl + vatten och valfri fyllning. Helst ska man kavla ut dem till små rundlar, men jag saknar kavel så tryckte ut dem med fingrarna istället. Det gick lika bra det! Jag fyllde mina med grönsaker och köttfärs stekta i soya.

 

Den här fredagen är en väldigt röd fredag med röda kläder och röd dricka från Hoegaarden (ja, jag skrattade högt när jag såg namnet första gången. Känns väldigt fel på något sätt).

 

Sen måste jag bara dela med mig av en sak jag såg på spårvaggnen idag. En liten kille med glasögon och en lite för stor mun löste en Rubiks kub på mindre än två minuter. Hans ansiktsuttryck efteråt var det bästa: helt oberörd. Jag beundrar honom.

 

Ha en fin fredag nu gott folk!

Så himla gulligt. Idag åt jag middag med en fransman och han gav mig en ost från hans hemstad. Om någon i Sverige hade gett mig en ost i present hade jag tyckt att det var något av det konstigaste någonsin, men här nere är det en annan sak. Många är så stolta över sin kultur och sina mattraditioner att det bara känns fint att någon vill dela med sig av det.

 

Ibland kan lycka köpas för pengar, hur kan man annars förklara att jag blir så glad när jag tittar på min nya klänning? Ta en titt själv:

 

Visst är den fin? Den är så röd!

Hösten har äntligen kommit Lyon!!! Som jag har längtat efter krispig luft och löv i fina färger. Det känns så knäppt att det snart är mitten av november och att det ingen snö täcker gatorna än. Ännu mer knäppt känns det när jag tänker på att det inte kommer att falla någon snö här, det är ju inte bli vinter på riktigt om termometern inte visar plusgrader och man inte halkar så fort man sätter foten utanför dörren på grund av isen.

 

När främlingar kommer fram och frågar varför man ser så ledsen ut och man bara svarar: inget, inget alls. Lyckas klämma fram ett leende fastän man helst bara vill släppa fram de där tårarna som trycker på bakom ögonlocken. Och ingenting är fel, för det är ingenting längre. Det var knappt ens något. Ändå låter jag folk komma under huden på mig och det gör ont.

 

Detta jävla tonårshjärta.

Jag vänder totalt upp och ner på mina dagar, kom hem klockan sju i morse och vaknade klockan fyra. Och jag gjorde precis samma sak dagen innan. Förvisso älskar att vara uppe sent, men det känns tråkigt när man vaknar upp och det redan är mörkt ute. Igår hade jag dock superroligt, så det gör inte så mycket att halva söndagen försvann! På en brasiliansk fest spenderade jag kvällen, som en av de få närvarande med europeiskt ursprung, alla dansade salsa och andra för mig okända danser så i början kände jag mig som en väldigt stel svensk. Men det blev bättre efter en stund!

 

 

Vaknade och det var redan eftermiddag. Tar det lugnt idag och funderar mest på livet osv.

Jag har alltid gillat fredagar. Kanske för att man ser en annan slags livslust i ögonen på människor på väg hem från jobbet eller kanske för att man får känslan av att allt är på något underligt sätt är möjligt på just en fredag. 

 

Jag vet inte varför jag älskar denna dag så mycket, men i vilket fall: idag är det äntligen fredag (samt långhelg eftersom måndag är en röd dag i Frankrike)!

 

Jag har inget grepp om mitt liv. Allt är så obestämt och spontant. Jag har inget inplanerat förutom det jag ska göra de närmaste timmarna. Och jag är inte van. Förut var det svårt att hitta en lucka i kalendern även om jag tittade tre månader framåt i tiden - nu kan jag göra vad jag vill. Och jag är inte van. Jag gillar att veta vad jag ska göra dagen efter, vad jag ska göra nästa vecka och när jag har nästa prov i skolan. All denna fritid gör mig frustrerad, det känns som att jag inte åstadkommer något. Även om jag försöker att sysselsätta mig med att upptäcka Lyon, med att måla, med att skriva och med att dricka vin så känns det som att jag saknar något.

 

raslös.

När jag gick i mellanstadiet hade jag en lärare som rullade sina egna cigaretter. På grund av detta kollade alla snett på honom och undrade "vad som egentligen fanns i de där cigaretterna?". Kort därefter slutade läraren och efter det har jag inte kommit i kontakt med någon som rullar sina egna cigaretter över huvud taget. Men vet ni vad? Här nere gör alla det. Vart man tittar är det någon som röker och 90% av dessa rullar sina egna cigaretter. För mig känns detta väldigt främmande, men samtidigt ser det rätt fint ut, det är lite av en konst att smula ner rätt mängd tobak, rulla papperet lagom hårt och sätta filtret på rätt ställe. Men att själv börja röka är inget jag skulle få för mig.

Åh vad jag gillar denna stad, den är vacker, har nära till havet, varma nätter, färgstarka invånare och fantastiska byggnader. Även fast det finns alltför mycket kriminalitet för att en godtrogen person som mig ska kunna överleva så gillar jag staden och jag förlåter den för att den slukade min väns pass.

 

Jag och mina vänner anlände fredag kväll och återvände måndag dag. Lördagen började vi med att leta oss fram till Sagrada familia: ett ställe man inte kan beskriva med ord för att det är så vackert. På gatan utanför stod konstnärer och sålde tavlor, väldigt fint.

 

Nu är jag äntligen hemma från en allt annat än lugn och avkopplande weekend i Barcelona. Det som var tänkt att vara en nöjesresa fullproppad med sevärdheter och sangria blev istället en mardröm med fyra stulna mobiler, försvunna bankkort och ett stulet pass mindre än 24 timmar innan avresa. Herrejesus. Som tur är visade det sig att människorna på det brasilianska konsulatet var mycket hjälpsamma och fixade fram ett pass även fast ID-kort och hela faderullan saknades. De betalade till och med för det eftersom ingen av oss hade 500€.

 

 

Nu ska jag äta koreansk soppa min kompis Jin gett mig innan jag går och lägger mig. Trött som en tok är jag, men om ni väntar kanske det kommer upp några fina bilder från Barcelona. Men aldrig mer att jag vänder bort blicken om ens för en sekund från mina ägodelar. Mvh en Sofia som har tappat tron på att alla människor innerst inne vill en väl.