baguette.blogg.se

I kväll sade jag hej då till en vän. Rafael. Imorgon sätter han sig på tåget mot Paris för att sedan lyfta från marken och åka tillbaka till Colmobia. Det är jobbigt med människor man vet att man kommer att minnas för resten av livet. Och det som känns jobbigt nu är att Rafael är en sån människa. Han är en sådan man vill ha till bror, omtänksam, rolig, genomsnäll och bara en person man vet alltid kommer att ställa upp för en. Jag kommer att sakna honom som en tok. 

 

 

 

 

Hur ofta har man inte hört vänner beklaga sig över allt onyttigt de har ätit? Att de ångrar kakorna de stoppade i sig eller kebabpizzan med vitlökssås de beställde för att tämja bakfyllan. Jag kan ärligt talat säga att merparten av mina kvinnliga vänner får ångest efter att de har ätit något onyttigt. De ångrar sig och mår dåligt för alla de där onödiga kalorierna de har tryckt i sig, men är det så konstigt? Om man kollar sitt Instagramflöde tror jag inte att man behöver scrolla alltför långt ner för att hitta inspirerande bilder föreställandes ohälsosamt smala tjejer som peppar varandra att bli ännu smalare. "Skip dinner, wake up thinner". Överallt blir vi intalade att vi inte duger som vi är, att vår mage inte är tillräckligt platt, vår rumpa inte är tillräckligt rund och att våra armar inte är tillräckligt smala. Vi pressar varandra så hårt att vi inte kan se oss själva i spegeln utan att må dåligt. Och det är så dumt.

 

Jag förnekar det inte, jag själv mår dåligt över min kropp och det gör mig ledsen. Jag blir så ledsen när jag allvarligt överväger att stoppa fingrarna i halsen ibland när jag känner att jag har ätit för mycket. För vad spelar det för roll att man inte ser mina revben? Varför vill jag så gärna vara en storlek 34? Ja, jag blir ledsen. Jag blir ledsen för att jag trodde att jag var starkare än att låta mig påverkas så av alla dessa ideal som jag mycket väl vet är så jävla dumma och destruktiva.

 

Kan ni lova mig en sak? När ni äter en kaka, försök att må bra efteråt. Och framför allt: tillåt er själva att inte vara så perfekta jämt.

När främlingar kommer fram och frågar varför man ser så ledsen ut och man bara svarar: inget, inget alls. Lyckas klämma fram ett leende fastän man helst bara vill släppa fram de där tårarna som trycker på bakom ögonlocken. Och ingenting är fel, för det är ingenting längre. Det var knappt ens något. Ändå låter jag folk komma under huden på mig och det gör ont.

 

Detta jävla tonårshjärta.

Jag har inget grepp om mitt liv. Allt är så obestämt och spontant. Jag har inget inplanerat förutom det jag ska göra de närmaste timmarna. Och jag är inte van. Förut var det svårt att hitta en lucka i kalendern även om jag tittade tre månader framåt i tiden - nu kan jag göra vad jag vill. Och jag är inte van. Jag gillar att veta vad jag ska göra dagen efter, vad jag ska göra nästa vecka och när jag har nästa prov i skolan. All denna fritid gör mig frustrerad, det känns som att jag inte åstadkommer något. Även om jag försöker att sysselsätta mig med att upptäcka Lyon, med att måla, med att skriva och med att dricka vin så känns det som att jag saknar något.

 

raslös.

Innan jag flyttade till Frankrike var det många saker jag oroade mig för. Jag var rädd för att jag skulle ta fel flygplan och hamna i Portland istället för Paris, jag var rädd att jag inte skulle förstå någonting alls av vad läraren sade i skolan, jag var rädd att jag skulle glömma bort att en euro är värd nästan är nio gånger så mycket som en svensk krona och tänka "men oj, vad billigt det är med oxfilé här nere, let's äta!" och spendera en månadshyra på kött. Men mest av allt var jag rädd att jag skulle sakna Sverige, lilla Örnsköldsvik och mina vänner så mycket att jag skulle tvingas ge upp och flytta hem igen. 

 

Nu har jag bott här i snart två månader och jag kan ärligt talat säga att jag trivs som fisken i vattnet. Jag skulle inte vilja byta detta mot att jobba kvar på hemtjänsten i Örnsköldsvik för allt i världen. För visst, man kan slita sitt hår över den franska byråkratin och att fransmän ibland är löjligt dåliga på engelska (och nu pratar vi om en nivå som är dålig till och med för att vara fransmansnivå) men det är också lite det som är tjusningen med det hela.

 

Jag skulle ljuga för er om jag sade att jag inte saknade Sverige när jag åkte till IKEA för ett par veckor sedan och möttes av en fläkt av nygräddade kanelbullar och jag skulle ljuga för er om jag sade att jag inte saknade Sverige när jag sedan fick syn på knäckebrödsförpackningarna och påsarna med köttbullar i frysdisken. Allt här nere är annorlunda och ibland skrämmande, men jag kan ärligt talat säga att jag inte saknar Sverige tillräckligt för att återvända. Än.