baguette.blogg.se

Innan jag flyttade till Frankrike var det många saker jag oroade mig för. Jag var rädd för att jag skulle ta fel flygplan och hamna i Portland istället för Paris, jag var rädd att jag inte skulle förstå någonting alls av vad läraren sade i skolan, jag var rädd att jag skulle glömma bort att en euro är värd nästan är nio gånger så mycket som en svensk krona och tänka "men oj, vad billigt det är med oxfilé här nere, let's äta!" och spendera en månadshyra på kött. Men mest av allt var jag rädd att jag skulle sakna Sverige, lilla Örnsköldsvik och mina vänner så mycket att jag skulle tvingas ge upp och flytta hem igen. 

 

Nu har jag bott här i snart två månader och jag kan ärligt talat säga att jag trivs som fisken i vattnet. Jag skulle inte vilja byta detta mot att jobba kvar på hemtjänsten i Örnsköldsvik för allt i världen. För visst, man kan slita sitt hår över den franska byråkratin och att fransmän ibland är löjligt dåliga på engelska (och nu pratar vi om en nivå som är dålig till och med för att vara fransmansnivå) men det är också lite det som är tjusningen med det hela.

 

Jag skulle ljuga för er om jag sade att jag inte saknade Sverige när jag åkte till IKEA för ett par veckor sedan och möttes av en fläkt av nygräddade kanelbullar och jag skulle ljuga för er om jag sade att jag inte saknade Sverige när jag sedan fick syn på knäckebrödsförpackningarna och påsarna med köttbullar i frysdisken. Allt här nere är annorlunda och ibland skrämmande, men jag kan ärligt talat säga att jag inte saknar Sverige tillräckligt för att återvända. Än.